Han byggde banan för fyrtio år sedan. Nu klipper den sig själv.

Bakom herrgården på Hedemora Golfklubb ligger en ek. Sägnen säger att drottning Kristina lät plantera den på 1600-talet för att markera ekgränsen — norr om den växte inte eken, och ek var virket man byggde skepp av. Om det är sant eller en skröna vet ingen. Den stod i ungefär fyrahundra år innan den föll för några år sedan, och den ligger kvar där den hamnade.

Mannen som byggde golfbanan runt omkring den är 78 år i dag. I somras lämnade han över klippningen till fem robotar. Inte för att sluta — för att komma ut på sjön.

Marken har varit i bruk sedan 1461

Prästhyttan nämns första gången i skrift 1461, då stavat praestahytthone. Namnet antyder att kyrkan ägde platsen. Någon gång under 1500-talets första hälft anlades en hytta här, och 1525 förlänade Gustav Vasa Prästhyttan till fogden Lasse Västgöte. Efter en brand någon gång mellan 1572 och 1629 flyttades hyttan nedströms till Lågfors, och en hammare byggdes här i stället.

På 1760-talet restes Prästhytte herrgård, med två flyglar kring en lärkträdsallé och utsikt över Prästhyttesjön. Verket smälte järnmalm nere vid Lustån, och gick 1875 upp i Larsbo-Norns bolag. Smidet fortsatte in på 1800-talet och lades ned före 1890. Därefter blev det jordbruk, och till slut grisfarm.

Prästhytte herrgård på 1930-talet. Huset är i dag klubbhus. Foto ur Ingvallsbenning-Turbo hembygdsförenings arkiv.

Det är alltså den femte eller sjätte verksamheten på samma mark. Eken stod igenom allihop.

Grisfarmen som blev golfbana

Planeringen började 1988. Året därpå byggdes en korthålsbana med sex hål, klubben bildades 1990, och den 19 juni 1993 spelades de första rundorna på niohålsbanan. Herrgården blev klubbhus och fick sin fasad renoverad 1996.

Så ser papperen ut. Hans egen räkning börjar tidigare. På 1970-talet köpte han marken och satte in grisar — han var, säger han själv, störst i övre Dalarna. Han visar fortfarande var stallen stod: ett där de fick föröka sig, ett där han förlöste dem. Båda är rivna i dag. De fick ge plats åt banan.

Golfen kom in i slutet av 80-talet, och till att börja med bara för honom själv och några kompisar: en korthålsbana i ena hörnet av marken. Den finns kvar.

Det som gjorde den till en riktig bana var ett beslut någon annan tog. När Avesta skulle bygga ut till arton hål ville han inte vara med. Han fick i stället med sig två kompanjoner och anlade en niohålsbana här. De var tre stycken från början.

Sedan kom ovädret. De hade just planat ut marken, snyggt och prydligt, när regnet sköljde bort en stor del av arbetet. De gjorde inte om det. Kullarna och ojämnheterna som ger banan sin karaktär i dag är alltså inte ritade — de är vad vattnet lämnade efter sig.

Marken har varit jordbruksmark i hundratals år, och det syns. Jorden är tjock och håller vatten, och sjön ligger nära. Banan har ingen bevattning och är ändå grön. Det är ovanligt nog att det är värt att säga två gånger.

Fem maskiner sedan i juli

I juli 2026 tog klubben emot tre FJD RM21 och två FJD RCM01 från RoboService. De två maskintyperna gör olika saker, och det är hela poängen med upplägget.

RCM01 är en cylinderklippare. Den klipper som en klassisk fairwayklippare, med en roterande rulle mot en underkniv, och lämnar den rändrade yta spelare förväntar sig på fairway. Vi räknar med omkring 18 000 kvadratmeter per laddning — en siffra som varierar med banan och tiden på säsongen, och där vi hellre räknar lågt än högt.

RM21 är en rotorklippare och tar ruffen, semiruffen och ytorna däremellan. Båda navigerar på RTK, alltså satellitpositionering korrigerad till centimetern, utan begränsningskabel i marken.

Kombinationen är det ovanliga. Att låta rotorrobotar sköta ruffen har fler banor gjort; att lägga cylinderrobotar på fairway samtidigt är något annat.

Så vitt vi vet är Hedemora först i Norden med den kombinationen. Vad som avgjorde var inte en kalkyl. Det var när han såg RCM01 klippa med cylinder — första gången någon på klubben sett en robot göra det deras vanliga klippare gör. De har fler åkgräsklippare än vi hann räkna, inköpta efter hand under trettio år. Det här var något annat.

Och nej, det gick inte problemfritt. Under installationsdagarna tog batteriet slut på RTK-sändaren, wifit nådde inte ut på banan och vi fick lägga i ett SIM-kort i stället. Robotarna saktar ner där marken är ojämn, och ibland stannar de helt — då går man in i appen och trycker fortsätt. Det kommer fler såna dagar.

Så fina ränder ni har redan. Ni är jäkligt duktiga.

Det sa en av herrarna på banan, några dagar in. Han hade klippt de ytorna själv i decennier.

Hur banan faktiskt är uppsatt

Det tekniska är värt att ta på allvar, för det är där skillnaden mellan en fungerande och en misslyckad installation ligger. Alla fem maskinerna går på klubbens egen RTK-basstation med fem korrektionskonton — ett per robot. Basstationen sitter monterad högt vid klubbhuset; det var upp i den byggställningen Pi och vi klättrade. Ingen begränsningskabel ligger i marken, och ingen ska heller läggas dit.

Alla tre RM21 kör på tvillinghjul. Det är ingen tillbehörsdetalj utan en direkt följd av marken: gammal jordbruksjord som håller vatten. En maskin som lämnar hjulspår i en fairway är en maskin ingen greenkeeper vill ha. Dubbla hjul fördelar tyngden över dubbla ytan, och blir mer eller mindre nödvändiga på en bana utan dränering.

Kartan är ritad för hand, hål för hål. Vändradien är satt till två meter och maskinerna hålls fyra meter från vattnet — Prästhyttesjön ligger tätt inpå flera hål, och en robot som vänder för nära kanten är ett problem man bara får ha en gång. Där det finns stubbar, rötter eller branter läggs no go-zoner in, och roboten planerar om sin väg runt dem.

Maskinerna kör även nattetid, med blått arbetsljus. Det är hela affären för en klubb med nio hål och full beläggning: klippningen flyttar till timmarna då ingen ändå spelar.

Och så detaljen som säger mest om vilken sorts klubb det här är. Den 4 september, tre veckor efter driftstart, köpte de en digital höjdmätare för att ställa cylindern mot underkniven. Det är ett instrument man skaffar när man tänker mäta i tiondels millimeter, inte när man tänker klippa ungefär. Diskussionen på banan handlade om en halv millimeter på bottenstålet — på en klubb som inte hade en enda robot för tre månader sedan.

Alla fem maskinerna går på treåriga serviceavtal. Det är den del av affären som sällan syns i en broschyr men som avgör hur det ser ut om fyra år.

Spelet pågår medan RCM01 klipper. Robotarna kör när banan är ledig — och ibland samtidigt som den inte är det.

Vad man gör med tiden som blir över

Det är motorer. Det har alltid varit motorer. Han renoverar båtmotorer, och den äldsta i samlingen är från 1917 och lämnar tio hästkrafter. Bakom den står en Penta, betydligt yngre. Båtarna själva är mahogny och trä, och de är i det skick man får dem i när någon har haft tid och lust i lika delar.

Sedan finns en bil också: en Honda S2000, en av omkring tvåhundra i Sverige enligt honom själv. Den varvar till nio tusen, och han berättar om ljudet vid sex tusen på ett sätt som gör att man vill höra det.

Han är 78 år, före detta gymnast, och bär en tatuering av tecknet han har fått sitt smeknamn ur. När vi skulle montera RTK-antennen klättrade han upp i byggställningen med oss. Han är starkare än den som skriver det här.

Det är här historien skiljer sig från de flesta räknestycken om robotklippning. Kalkylen brukar sluta i sparade timmar, som om timmar vore en post i en resultaträkning. Här vet man vart de tog vägen.

Ladan står kvar sedan tiden före golfbanan. Maskinen framför den är fem månader gammal.

Sextio personer framför samma lada

I Ingvallsbenning-Turbo hembygdsförenings arkiv finns ett foto med bildtexten "Arbetare vid jordbruket på Prästhytte herrgård". Årtalet är okänt. Ett sextiotal människor står uppradade framför en lång ladugård — män i hatt och keps, kvinnor i förkläde och randig kjol, flera barn. Det krävdes så många för att sköta den här marken.

”Arbetare vid jordbruket på Prästhytte herrgård”, årtal okänt. Foto ur Ingvallsbenning-Turbo hembygdsförenings arkiv.

Ladugården vid Prästhytte herrgård 1946. Foto ur Ingvallsbenning-Turbo hembygdsförenings arkiv.

Ladan med roboten framför, några bilder längre upp, står på samma mark. Byggnaderna är kvar. Det är arbetet som har bytt skepnad.

Sextio par händer då. Fem maskiner och en femtonåring nu. Det är inte samma arbete, och det ska det inte vara.

Vad som består

På den här marken har det legat en hytta, en herrgård, en hammare och en grisfarm. Ingen av dem finns kvar. Eken överlevde dem alla och föll först i vår egen tid.

Banan, däremot, står kvar — och sköts numera av maskiner som arbetar på tider då ingen spelar. Mannen som byggde den har inte lämnat den. Han har bara slutat klippa den själv.

Femtonåringen som kartlägger

Det finns en detalj i det här som är lätt att missa. Kartläggningen — att rita upp ytorna robotarna ska följa — sköts på Hedemora av Elias, femton år. Han förstår tekniken bakom den, och han lärde sig den på plats.

Det betyder att de äldre herrarna kan fortsätta med det de faktiskt är bra på: mecka, fixa och köra åkgräsklippare där det passar bättre. Ingen har blivit av med något. Arbetsuppgifterna har bytt händer inom klubben, inte lämnat den.

Och när något strular — vilket det kommer att göra — ligger RoboService Dalarna tjugo minuter bort. Det är ärligt talat viktigare än vilken maskin man väljer. Robotgräsklippare säljs ibland av företag som ett par år senare inte har reservdelar kvar. Vi har valt leverantör därefter, och vi tänker vara kvar när det inte funkar.

De historiska fotografierna i den här artikeln kommer ur Ingvallsbenning-Turbo hembygdsförenings arkiv och publiceras med föreningens tillstånd. Uppgifterna om Prästhyttans äldre historia är hämtade ur lokalhistoriska skrifter och offentliga källor.

Den som hellre vill ha uppgifterna utan berättelsen — maskiner, kartinställningar, vad som strulade och vad klubben fick ut av det — hittar dem i kundcaset om samma installation.

För press: bilder i högre upplösning, ytterligare uppgifter om installationen och kontakt med klubben förmedlas via press@roboservice.se.